Jag avskyr när verkligheten når mig. Det känns som ett bakslag. Känslan kryper sig in och tär på mig, äter upp mig inifrån. Jag måste försöka hålla mig fokuserad och se framåt..även fast det just nu för tillfället känns väldigt segt och hopplöst allting. "Försök vara positiv" lättare sagt, än att gjort
